Kultur 3.0, Venedig, Venedigbiennalen och den skimrande Trieste-bukten.

Den italienske kulturteoretikern Pier Luigi Sacco har nu givits ut på svenska av Nätverkstan och publicerats i boken Kultur 3.0. Konst, delaktighet, utveckling Några av hans viktigaste texter (bl.a. i översättning av David Karlsson och Lotta Lekvall) finns med. Sacco har utvecklat en teori som han kallar Kultur 3.0, som är namnet på de tendenser han anser sig känna igen i samtida kulturliv.
Kultur 1.0 var den konst som kom till när stater och mecenater betalade konstnärer för att ge konstnärliga uttryck åt deras makt och/eller personliga storhet. Kultur 2.0 är den tendens som varit förhärskande under 1900-talet, med offentliga institutioner som haft uppdrag och medel att förmedla konsten till folket. Kultur 3.0 bygger på att skillnaderna mellan professionell konst och andra kulturyttringar löser upp sig och medborgarna själva blir mer aktiva och interaktiva med konst och konstnärer.
Intressanta är hans teorier om kulturens kraft som ekonomisk och social motor i dagens samhälle. Men det kräver planering och eftertanke.
Sacco är professor i kulturteori i Venedig och han avfärdar både Venedig och Florens som stelnade turiststäder där inget verkligt kulturellt liv äger rum. Han menar att stadens styrande har kapitulerat för kortsiktiga ekonomiska intressen och att båda städerna är mer eller mindre kommersiella öknar.
Att läsa detta, som jag gjorde, just i Venedig under invigningen av den 55 Venedigbiennalen kändes nästan komiskt, eller åtminstone mycket märkligt. Kanske är det något helt annat Sacco menar, men i så fall kommer det inte fram tillräckligt tydligt. Han anser tydligen att staden är en enda stor turistfälla.
Och ja, naturligtvis finns det delar av centrum som är nerlusade av t-shirtförsäljare, nasare av venezianska motsvarigheter till Hötorgskonst, pizzerior, allt vad Du vill ha i den genren.
Men samtidigt finns det något annat som helt och hållet vänder sig bort. Det finns bara man går in ett par tvärgator från huvudstråken, Man märker det inte minst inne på det helt magnifika biennal-området Arsenale, som jag förmodar är den gamla örlogshamnen. Ännu idag ligger där några minsvepare längst in.
 Man behöver inte anstränga sig så särdeles mycket för att tänka sig hur man förberedde skeppen för att ge sig ut på handelsfärder därifrån, eller för att delta i den heliga ligan och till slut knäcka det osmanska rikets överhöghet över sjöfarten i Medelhavet vid Lepanto 1571.
Det är svårt att hitta en miljö som är mera mättad av en lång, vindlande och ärorik historia, och ett så  magnifikt kulturarv. Jag har aldrig upplevt samtidskonst så starkt som i det här gamla kasern- och hamnområdet, tror jag.
På grund av tidsbrist, jag var bara kort i Venedig för att övervara den mottagning som Göteborg International Biennale of Contemporary Art (GIBCA) ordnade på fredagskvällen, så jag hade ingen möjlighet att se mer än det som fanns i Arsenale.
Glädjande var den stora spännvidden. Här fanns allt från foto och måleri, till teckande serier (Genesis) och en och annan oundviklig produktion av videokonst. Starkast intryck på mig gjorde nog ändå Pawel Althamers rum fyllt av skulpturer med ansikten från nu levande venetianare. Det finns sidor av människor som sällan får tydliga uttryck. Några av dem kunde åtminstone jag läsa in i dessa människoansikten, kontrasten till de ibland mekaniska kropparna och delvis koncentrationsfånge-liknande gestalterna pekade på något tidlöst problematiskt i det liv som är människans.
Så skillnaden mellan det myllrande, hektiska, sjudande Venedig blev desto större när tåget rullade in till centralen efter en resa längs den skimrande Trieste-bukten (för att anknyta till Anders Olsson senaste diktsamling men så oändligt lätt att svara dig.)
Trieste, efter 536 år av Habsburgsk flagg kändes som rena motsatsen med sina esplanader längs hamnen. Efter en stund på Harry´s bar vid Stora torget kände man sig förflyttad direkt till Wien. Det skulle vara intressant att veta hur Sacco ser på en stad som Trieste, om den kan anses vara kulturellt blomstrande?
 Det var nästan inte oväntat när det dök upp ett sms på telefonskärmen - Välkommen till Kroatien. Trieste ligger ett stenkast från de slovenska bergen och kroatiska Istrien. Medelhavet delar man med desto fler. Stadens nittonhundratalshistoria påminner om ett Berlin i miniatyr.
Ska kolla en gång till om Sacco skrivit om det.

Arbetet med Stora Hamnkanalen har börjat

I processen kring hur Göteborgs firande av 400-års jubiléet blev en av de viktigaste frågorna hur man kan återskapa Stora Hamnkanalen till en levande stadsmiljö med kulturhistorisk anknytning på ungefär det sätt man gjort i Nyhavn i Köpenhamn. Förutsättningarna borde vara minst lika goda när man betänker det centrala läget och närheten till Göta Älv. Historiskt sett är Stora Hamnkanalen Göteborgs gamla stora hamn.
Projektet har fått stor uppslutning och finns med prioriterat i den Jubileumsplan som Göteborg & Co tagit fram och har nu placerats för genomförande i samarbetsorganisationen "Trygg Vacker Stad", där samtliga berörda bolag och förvaltningar, även kulturförvaltningen, är representerade.
De första symboliska åtgärderna i projektet är inplanerade till Kulturkalaset och Julstaden i år, men redan nu har arbetet med kajkanten på Södra Hamngatan kommit igång, som ett led i anläggningen av ny spårvagnslinje från Järntorget, via Skeppsbron till Lilla Torget. Trafikkontorets åtgärder går ut på att bl.a. stärka kajkanterna för att gatan ska tåla den ökade belastningen av spårvagnar, men ger naturligtvis också den positiva effekten att det underlättar att lägga fartyg och mindre båtar i den yttre bassängen.
Än så länge finns ingen öppningsbar bro, men förhoppningsvis kan det bli möjligt i samband med arbetet med Västlänken, som förväntas gå förbi där under jord. Tills dess kan man med ganska enkla kranlyft ta in större båtar som därmed kan få en mera långsiktig hamnplats och samtidigt bidra till att återskapa en levande, historisk och samtida miljö kring Stora Hamnkanalen.

I Wandered Lonely as a Cloud - Molnbankar och sociala medier i Expressen - Linked In and Out

I en tänkvärd artikel i på kultursidan i dagens Expressen skriver Rasmus Fleischer om hur de digitala arkiven i sociala medier håller på att ta över våra liv. Digitala moln svävar över nätet med info om allt och alla. Jag tror inte ens att Manuel Castells i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hur "nätverkssamhället" skulle breda ut sig när han skrev böckerna om det för något tiotal år sedan.
Det var bara början.
Jag inser att detta är den nya sköna världen och har inga synpunkter på hur andra gör för att navigera i cyberspace, med eller utan den GPS som förr i tiden kallades gott omdöme. För egen del har jag dock bestämt mig för att denna blogg är den enda form av sociala medier som jag ägnar mig åt.
Jag får av och till invitationer till ett nätverk som jag inte känner till som heter Linked in, och möjligen har jag någon gång tryckt på fel knapp och därmed uppfattas som associerad. Men jag betraktar mig inte som medlem där och när jag raderar förfrågningar om att bli kompis med någon på Linked in ska det inte uppfattas personligt. Jag vill bara helt enkelt inte vara med.
Detsamma gäller för övrigt Facebook, som jag ibland får ampra invitationer till. Den som vill kan gärna delta, alla mina närmaste är medlemmar, men för egen del är jag inte intresserad. Jag inser att det är ett utmärkt sätt att få info om saker som man kanske behöver, men mitt huvudproblem är inte att jag har för LITE tillgång till INFO, utan snarare för MYCKET av det.
Så för egen del väljer jag att gå i ett kloster gentemot sociala medier och har ett litet fönster i tornrummet varifrån jag kan titta på avstånd ut i dalen, nämligen den här bloggen.
Om mitt namn dyker upp i något socialt mediesammanhang är det antingen min namne i en annan mellansvensk stad, eller så är det en fejk.
I is another, som Dylan skrev när han travesterade på Rimbaud:  Je suis un autre.

Foxfinder på Gothenburg English Studio Theatre

Om jag inte missminner mig hette GEST - Gothenburg English Studio Theatre för inte så länge sedan istället för "Studio",  GE Speaking T. Det var innan man blev med studio, på Chapmans torg, snett mitt emot Teater Sesam på Teaterstråket. Vårens föreställning heter Foxfinder av Dawn King, som bl.a. fått Off West End Theatre award, vilket signalerar fri och alternativ teater.
Det nya scenrummet är verkligen en studio, en black box med kanske ett femtiotal platser. Det som slår mig allra mest under denna starka lilla föreställning är det avskalade, hur lite som egentligen behövs. En bra text, fyra skickliga skådespelare, a few props. Och det blir underbar teater.
Foxfinder kom enligt författarens kommentar i programmet, till under mörka vandringar i ett dyblött åkerlandskap i Devon 2008. Och det är inte så svårt att förlora livslusten i en sådan miljö. För mig knyter stycket an till en dystopisk tradition i brittisk litteratur, med blinkningar åt både rävjakt och George Orwells 1984.
Den unge byråkraten William (Jack Bannon) är ute på en sorts tjänsteförrättning på landsbygden. Hans uppdrag är att undersöka om gårdarna uppfyller produktionsmålen, ett uppdrag som ekar av stalinistiska femårsplaner. Matbristen lanseras som landets största problem och var och en måste leverera sitt mått av gröda. När han hamnar hos Judith (Kristina Brändén Whitaker) och Samuel (Owen Sharpe) som nyligen förlorat sin son, som smitit ut i natten och drunknat i en vattenpöl, förändras i takt med Williams ökande förtjusning för Judith hans uppdrag. Från att vara en utvärdering av jordbrukets produktion blir det istället en inblandning i parets, och grannkvinnan Sarahs (Emily Aston) liv.
Den speedade, men oerfarne byråkraten piskar sig själv på nätterna för att få bort sina syndiga tankar som därmed istället accentueras. Hans kyliga byråkrat-utvärdering tippar snart över i ett överspänt sökande efter en räv som blir symbolen för världens ondska och som måste bekämpas till varje pris.
Efter inledande tveksamheter lyckas han engagera Samuel i sökandet och denne går in för uppgiften med liv och lust. Hur rävjakten avslutas ska inte avslöjas här, utan överlåts åt var och en som inte vill missa en mycket sevärd föreställning.
GEST gör ett väldigt fint arbete både med att nosa upp nyskriven och fräsig brittisk dramatik men också genom att ta hit begåvade yngre skådespelare som syresätter teatern i Göteborg. Därför är det särskilt roligt att man nu hittat en fast scen efter några års letande. Jag ser redan fram emot höstens föreställning The Woman in Black av Stephen Mallatratt and Susan Hill. Den pjäsen är inte nyskriven, utan har haft 7 miljoner besökare under 24 år på scener i West End. Men Skandinavien-premiären äger rum på Chapmans torg.
Not bad!

"Och däremellan lever vi" - en teaterproduktion på Frilagret - ungdomens kulturhus i Göteborg

Hur det är att vara tonåring idag blir det allt svårare för mig att få reda på, nu när dottern passerat de tjugo med god marginal och jag själv inte dagligen arbetar med ungdomar längre.
Så det var med stor nyfikenhet jag bänkade mig i blackboxen på Frilgaret i Lagerhuset för att se genrepet av "Och däremellan lever vi". En föreställning av den fria teatergruppen "Scenariot" som skrivit texter och genomför hela produktionen själva.
Det var en mycket charmerande och tänkvärd föreställning, som sätter fram en lång rad av livsfrågor som ungdomar både förr, men i ännu högre grad nu kan tänkas ställa sig och fundera över.
Det handlar om vänskaper, utanförskap, kompistryck, sexuella debuter och sökande efter identiteter, sexuella och andra.
En nyaktuell fråga som de gymnasister jag hade på nittiotalet inte behövde ta ställning till var det lite gråtrista vardagslivet och det väldigt häftiga Facebook-presentationerna som ganska många tydligen håller på med, där det egna livet kanske hamnar lite på mellanhand till förmån för ett cyberliv som egentligen bygger på det stoff som drömmar vävs av.
Det var en mycket minnesvärd timme och jag hoppas att de får möjlighet att komma ut på skolorna. Helt säkert är det fler än de här synnerligen begåvade ungdomar som går omkring och tänker på dessa och närliggande frågor. Och skådespeleriet är av häpnadsväckande hög klass. Några, om inte alla skådisarna, kommer vi säkert att se på andra och större scener i framtiden.

Ombyggnaden av Stadsbiblioteket i Göteborg

Igår fick jag möjlighet att tillsammans med resten av styrgruppen för ombyggnaden av Göteborgs stadsbibliotek, komma in i lokalerna och se hur arbetet fortskrider. Jag tycker alltid att det är intressant att se pågående byggen. Det finns saker som man aldrig tänker på när man väl kommer in i ett färdigt hus, såsom ventilationsdragningar i taket, trossbottnar eller bärande balkar. Det är ibland smått fascinerande, som nu, att se den nya trappan för föreläsningar eller tänka sig det fina ljusinfallet bland pelarna.
Stadsbiblioteket är Göteborgs mest besökta kulturinstitution med senast ca 1,4 miljoner besökare per år. Alla bibliotek som byggt om och ut visar ökande besökssiffror och när den här ombyggnaden blir klar nästa vår skulle det förvåna mig starkt om inte intresset för Sveriges nyaste bibliotek blir ännu större än tidigare. När man läser rikspressens kultursidor är det lätt att få känslan av att biblioteken är hotade. Det känns inte så i Göteborg precis. Inte heller något stadsdelsbibliotek har lagts ned på åratal.
Asplunds arkitektoniskt underbara stadsbibliotek vid Odenplan är utan tvekan landets vackraste. Strachovska i Prag är ett av mina favoriter ute i världen. Men inget av dem kommer att kunna mäta sig med Stadsbiblioteket i Göteborg vad gäller användarvänlighet och samtidsbibliotekskonst. Här ligger Göteborgs stadsbibliotek i spetsen och personalen kommer att återsamlas vid Götaplatsen med nya idéer från filialbiblioteken och stadsdelsbiblioteken inför återöppningen på Världsboksdagen den 23 april 2014. Välkomna till biblioteksstaden Göteborg.

"Vi är romer" på Göteborgs stadsmuseum

Sedan i lördags pågår utställningen "Vi är romer" på Göteborgs stadsmuseum. Den är producerad av och med romska aktivister, frilansare och museet.
Det finns en ganska omfattande mytbildning kring romsk kultur och ett av syftena med utställningen är att problematisera sådana myter och låta besökarna möta enskilda människor som får berätta.
Ibland kan man vara med om saker som gör att åtminstone delar av ens världsbild rubbas lite.
När jag går igenom utställningen och ser de enskilda människornas ansikten och läser om deras historia blir jag djupt påverkad. Dels förstås över de enskilda personernas öden, men kanske i lika hög grad av frågan som tränger sig på; hur är det möjligt att det fortfarande finns sådan osannolik diskriminering i samhället?
Det är många år sedan jag slutade tro att Sverige var ett mer människovänligt land än andra i Europa. men att diskrimineringen och de himmelsskriande orättvisorna haft och har sådana proportioner visste jag inte.
Å ena sidan känner jag bara sorg, över att det uppenbarligen är så här. Att det finns en folkgrupp mitt ibland oss som är outcast, som nästan saknar medborgerliga rättigheter, som aldrig fått vara en vanlig del av samhället.
Å andra sidan är det hoppfullt att frågan nu åtminstone kunnat problematiseras och att de berörda själva tagit en stor del i arbetet och att det inte är en produktion av andra om romerna.
En utställning kanske inte ändrar på orättvisorna och förändrar verkligheten på något avgörande sätt, men den kanske kan vara början på ett nytt samtal och nya sätt att försöka minska diskrimineringen och förbättra villkoren och rättigheterna för en alltför utsatt grupp.
Utställningen pågår t o m 12 januari 2014, så det finns gott om tid att se den.

Teaterstråket i Göteborg invigt

För en stund sedan invigde Birgitta Öfverholm, från Näringslivsgruppen på Göteborg & Co, Teaterstråket i Göteborg. Initiativet kommer från fria teatrar i Göteborg och har administrerats av Teatercentrum Väst.
Med Stora Teatern och den både virtuella och fysiska möteplatsen, info- och biljettstället Kulturpunkten i ena ändan kan man sedan följa de båda spårvagnslinjerna 3 och 9 på resan mellan Hagakyrkan och Chapmans torg. På varje hållplats utom Kaptensgatan däremellan finns nu infoskyltar om de tio teatrrar som ligger längs stråket. Förutom Stora Teatern i öster återfinns i västlig riktning Teater Jaguar, Hagateatern, Folkteatern, Teater Uno, Teater Trixter, Masthuggsteatern, Göteborgs Dramatiska Teater, Teater Seasam och GEST (Gothenburg English Studio Theatre).
Kriteriet för att få vara med är att man har god kvalitet i verksamheten, ger minst 40 föreställningar per år och ligger max 500 meter från en av hållplatserna.
Ett steg ut på teaterstråket är ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten!